fredag 28 december 2007

Klaustrofobisk upplevelse

Jag blev själv inlåst i bagageluckan på min kompis Tobias föräldrars bil när jag var ca 10 år. Det var inte bara jag utan en av mina vänner blev inlåst tillsammans med mig. Jag kommer inte riktigt ihåg varför men jag tror att vi skulle leka Röda-vita-rosen och testade om vi kunde ta oss ur bagageluckan från insidan.

Det kunde vi inte.

Det värsta var att Tobias som skulle låsa upp luckan utifrån vägrade. Det tyckte han var kul. Till råga på allt så när vi låg där i bagageluckan så hörde vi Tobias mamma ropa att maten var klar. Vi vågade inte säga ett knyst eftersom vi hade fått oss en rejäl avhyvling om de upptäckt vad vi hittat på.

Tobias, ja han gick helt sonika och käkade. Jag minns hur jag tänkte att han var en tvättäkta psykopat som kunde göra så. När det gått en halvtimme så började vi bli oroliga. Värmen steg kraftigt i bagageluckan och syret började ta slut. Min vän fick panik och började gråta, sparka och slå vilt omkring sig. Han slog med knytnävarna på luckan och försökte bända upp den.

Med gemensamma krafter fick vi upp en liten glipa och det var underbart att se ljus sippra in genom springan och känna frisk luft komma in. Men vi fick trycka på luckan med alla krafter för att hålla springan öppen. Vi blev tvungna att vila varannan minut ungefär.

Min vän grät och misströstade och trodde vi skulle dö där. Jag som trodde på Gud bad till Honom och kände ro och nästan att det hela var lite komiskt. Min vän var ju en tuffing och ett år äldre än mig och såna fick man ju aldrig se gråta i vanliga fall. Jag tänkte att syret räcker och det måste ju höras flera meter ut på gatan som vi dunkar och slår. Nägon kommer att höra oss snart.

Vi fortsatte att dunka och slå med gemensamma krafter. Vi hittade något föremål som vi kunde slå på plåten med och till slut öppnades bagageluckan och där stod Tobias mamma. Hon såg alldeles chockad ut och vi rusade iväg.

Nästa dag när vi talade med Tobias så sade han att han glömt oss efter maten. Men jag litade aldrig mer på honom efter det. Däremot litade jag mer och mer på Gud.


Relaterat:
AF: 9-åring inlåst – i pappas Porsche

6 kommentarer:

Anonym sa...

ni måste varit små om ni var inlåsta i en bagagelucka ;).
du menar andå bagageutrymmet.

David Winther sa...

*garvar* ja givetvis! :)

Anonym sa...

Fy fan, var den här sidan var svårläst!

David Winther sa...

Hur så? Är det dålig kontrast eller har du klaustrofobiska drag? Eller är det bara så att du inte gillar innehållet eller temat?

Nathaniel sa...

Svårläst som i extremt dålig kontrast och dessutom ett fotografi som bakgrund. Vem som helst med minsta känsla för design förstår att det är fullständigt fel.

Nåväl, till innehållet. På vilket sätt fick det dig att lita mer på Gud? Som jag förstår det gjorde han ingenting. Luckan öppnades inte mirakulöst, ingenting hände. Mamman upptäckte er antingen av en slump eller för att ni själva gjorde oväsen. Jag läste texten och kunde inte se någon annan slutsats än att det inte finns någon gud, speciellt inte någon som bryr sig alls om människor.

David Winther sa...

Nathaniel är ett intressant namn - mannen utan svek enligt Jesus.

Så här är det. Vi har alla fått en 'Guds gåva', ett visst mått av tro. Detta lilla mått är det meningen att vi ska plantera i god jord, vårda och vattna.

Då växer det upp och blir till ett stort träd.

När det gäller mig i bagageutrymmet så bad jag till Gud inte om ett mirakel för det hade jag inte tro till men för att jag skulle komma upp ur bagageutrymmet.

Jag fick bönesvar en gåva från Gud och min tro växte.
Nathaniel - betyder just det - Guds gåva.